Pyramidalt.se
en riktigt clean webbsida
"Torbjörn"
När min far frågade mig när jag var liten vad jag vill bli när jag blev stor och jag sa alltid: En god sekond är värd sin vikt i guld på revieran så jag får väl lägga mig till med ett vinnande sätt och slå mig fram en karriär nere på kontinenten.
Min far förstod aldrig vad jag sade. Han var en simpel man stöpt i gjutjärn ämnat för reproduktioner. Mina planer var mycket större än honom och det kunde han inte annat än att acceptera även om han inte kunde facilitera dem.
Jag går samma prommenad varje afton strax efter nitton. Det är på min läkares obduktion, han sa att jag skulle behöva en om jag inte motionerade mera. Jag var ju även jag - en annan gång för långt längesedan: en påg. Ung som de drag jag färdades genom men de dagarna ärå förbi, likt så mycket vatten av skinnet på en ål. Mina dagar äro räknade på handens slag av den rättmätige Falster, en siffra som inte går att mäta i tal och en svångrem som buktar utåt. Mitt hjärta är gjort av brons och mina löften liknar bärnsten. Jag vill fortsätta min historia men jag vill också inte tappa takten.
Min debut som estradör gick i sarmanange, lelöst och redlöst färdades jag på falnande drömmar unisont som min springare drev genom ekrar av bokskog och tunnland. Min fröjd var att sina invid ett ekfatsbad och läppja dem omsorgsfullt.
De kallade mig för Torbjörn eftersom det var det jag i vissa kretsar ingav som mitt alias. Jag valde alltid mitt alias efter min längtans famn. Det fanns inget annat jag hellre skulle bli än omsvept av en stor björn, men Storbjörn är inget namn! Annat än på en indianbar och jag bar inga indianer på mitt tankens sädesfält.
Min far förstod aldrig vad jag sade. Han var en simpel man stöpt i gjutjärn ämnat för reproduktioner. Mina planer var mycket större än honom och det kunde han inte annat än att acceptera även om han inte kunde facilitera dem.
Jag går samma prommenad varje afton strax efter nitton. Det är på min läkares obduktion, han sa att jag skulle behöva en om jag inte motionerade mera. Jag var ju även jag - en annan gång för långt längesedan: en påg. Ung som de drag jag färdades genom men de dagarna ärå förbi, likt så mycket vatten av skinnet på en ål. Mina dagar äro räknade på handens slag av den rättmätige Falster, en siffra som inte går att mäta i tal och en svångrem som buktar utåt. Mitt hjärta är gjort av brons och mina löften liknar bärnsten. Jag vill fortsätta min historia men jag vill också inte tappa takten.
Min debut som estradör gick i sarmanange, lelöst och redlöst färdades jag på falnande drömmar unisont som min springare drev genom ekrar av bokskog och tunnland. Min fröjd var att sina invid ett ekfatsbad och läppja dem omsorgsfullt.
De kallade mig för Torbjörn eftersom det var det jag i vissa kretsar ingav som mitt alias. Jag valde alltid mitt alias efter min längtans famn. Det fanns inget annat jag hellre skulle bli än omsvept av en stor björn, men Storbjörn är inget namn! Annat än på en indianbar och jag bar inga indianer på mitt tankens sädesfält.
Nu sitter du käre vän säkert och tänker ”Det var mig ett rumphugget skogsvrå som satt och filade på sina alster så att fonemen fullständigt sprakade välbehag” och då tänker du rätt men inte om mig. Jag såg en gång ett rumphugget skogsvrå sitta på sin kobbe och tälja fram fabulation efter fabulation. Till arbete tog han sig själv på allvar. Det var ett fånigt arbete men ingen annan tycktes kunna göra det lika bra som han.
Muntergöken golade ner sig själv då han inte kunde konceptualicera sin fiende i sin närhet utan dolk. "Utan dolk är väl ingen man en fiende" skerek han för minnets fulla drag. Allt det han inte höll närmst in på kroppen inackorderades av strötrånare och banditer. Det var ingen vacker syn, denna man som fick gott folk att vilja bli falskmyntare och orakel och fick dem skrupelfria att vattnas i munnen som att han bar runt en tillbringare av prål.
Jag vaknade upp som Hegel, det vill säga med en man av tjockt hår och nydanande filosofi. Mitt mun vara av läder i alla läger och ingen vill kyssa mig. Även fast att jag hade en säck av levande, även fast att den levande säcken var jag. Jag var mig själv när jag vaknade dagen efferåt, och jag önskade att jag hade levt upp mitt liv lite mer som Hegel när jag ändå väl kunde. Han hade inget kreditkort men det detaljen tog han på debit.
Muntergöken golade ner sig själv då han inte kunde konceptualicera sin fiende i sin närhet utan dolk. "Utan dolk är väl ingen man en fiende" skerek han för minnets fulla drag. Allt det han inte höll närmst in på kroppen inackorderades av strötrånare och banditer. Det var ingen vacker syn, denna man som fick gott folk att vilja bli falskmyntare och orakel och fick dem skrupelfria att vattnas i munnen som att han bar runt en tillbringare av prål.
Jag vaknade upp som Hegel, det vill säga med en man av tjockt hår och nydanande filosofi. Mitt mun vara av läder i alla läger och ingen vill kyssa mig. Även fast att jag hade en säck av levande, även fast att den levande säcken var jag. Jag var mig själv när jag vaknade dagen efferåt, och jag önskade att jag hade levt upp mitt liv lite mer som Hegel när jag ändå väl kunde. Han hade inget kreditkort men det detaljen tog han på debit.
Nightlife i Enskede-Årsta-Vantör
LA-Bar i Enskede-Årsta-Vantör är en kvarterskrog av det nyklassiska slaget. Dom har hamburgare, lädersäten, karaeoke-kvällar och återkommande problem med utskänknings-tillståndet. Den typen av ställe där det är mer folk på tisdag än på en fredag och golvet ser ut som en simhall.
Dom flesta som besöker LA-bar gör det för att dom bor i närheten. Men jag är inte som dom flesta. Jag har åkt båda tunnel- och tvär-bana för att ta mig dit. Jag har löst SL-biljett och bytt i Gullmars. Bara för att ensam gå på LA-bar och deras fredags-karaeoke.
På LA-bar i Enskede-Årsta-Vantör har dom dubbel-skjut-dörrar. Som i en western-saloon fast att dörrarna går hela vägen till golvet (dom vill hålla snön ute). Jag kliver fram till baren och beställer en öl. Bartenderen registrerar mitt ansikte och sen låter han mig betala. Jag sätter mig vid en stol i baren och försöker ta in rummet. Om den här lokalen är en bokstav så är den ett L och jag sitter mitt i kröken.
Till vänster om mig, en avlång halvtomt matsal där två mindre sällskap sitter och språkar under stilla former. Till höger: en lounge-avdelning där ett gäng finska stammisar kollar på en hockeymatch på storbilds-tvn. Det är precis i början av sista perioden och ställningen är lika. Från ett föråd bredvid toaletten kommer en askgrå man med tunna armar och en tight t-shirt över sin bukfetman. På huvudet har han en hatt i glittrande färger och ett par solglasögon som han måste titta över glaset på hela tiden för att se vad han gör för nåt. Han bär ljudutrustning som han ställer upp bredvid tv:n. När han går förbi storbildstv:n så anti-gungar tittarna med i hans takt. Dom gör sitt bästa för att se så lite av honom som möjligt.
Dom flesta som besöker LA-bar gör det för att dom bor i närheten. Men jag är inte som dom flesta. Jag har åkt båda tunnel- och tvär-bana för att ta mig dit. Jag har löst SL-biljett och bytt i Gullmars. Bara för att ensam gå på LA-bar och deras fredags-karaeoke.
På LA-bar i Enskede-Årsta-Vantör har dom dubbel-skjut-dörrar. Som i en western-saloon fast att dörrarna går hela vägen till golvet (dom vill hålla snön ute). Jag kliver fram till baren och beställer en öl. Bartenderen registrerar mitt ansikte och sen låter han mig betala. Jag sätter mig vid en stol i baren och försöker ta in rummet. Om den här lokalen är en bokstav så är den ett L och jag sitter mitt i kröken.
Till vänster om mig, en avlång halvtomt matsal där två mindre sällskap sitter och språkar under stilla former. Till höger: en lounge-avdelning där ett gäng finska stammisar kollar på en hockeymatch på storbilds-tvn. Det är precis i början av sista perioden och ställningen är lika. Från ett föråd bredvid toaletten kommer en askgrå man med tunna armar och en tight t-shirt över sin bukfetman. På huvudet har han en hatt i glittrande färger och ett par solglasögon som han måste titta över glaset på hela tiden för att se vad han gör för nåt. Han bär ljudutrustning som han ställer upp bredvid tv:n. När han går förbi storbildstv:n så anti-gungar tittarna med i hans takt. Dom gör sitt bästa för att se så lite av honom som möjligt.
Jag dricker upp min öl, och tar upp min telefon ur fickan. Jag loggar in på min bank-app och för över 500kr till kontot som är kopplat till kortet. Klockan är nu 20:13 och karaeoken ska börja om 17 minuter. Jag beställer en till öl. Jag skäms inte för att gå ut och dricka ensam. Om jag skäms så är det inte ikväll jag gör det utan tidigast imorgon. Jag intalar det här för mig själv men jag har också lagt märke till att jag brukar dricksa mer när jag dricker ensam än när jag är i sällskap. Vilket är konstigt egentligen, för jag har ju ingen att imponera på. Annat än personalen. Personalen som till ena hälften består av invandrare med trötta ögon och infödingar med fillers och tattueringar.
Jag skulle iofs vilja imponera på ett av dom sällskapen som sitter i den långa delen av lokalen. Dom är ideal-människorna i det moderna samhället. Skattebetalare som har hobbies, tränar och arbetar med hjärnan. För 10+ år sedan så hade dom varit hipsters men den tiden har passerat och inga nya namn har kommit sen. Jag väljer att kalla dom inte-inte för mitt inre och ikväll är dom på L.A.-bar I Enskede-Årsta-Vantör och dricker öl.
När det är tolv minuter kvar av matchen blir skärmen svart. Det är i mitten av ett anfall och flera av finnarna ställer sig upp. Bestört! Bortryckta ur matchen och tillbaka på LA-Bar i Enskede-Årsta-Vantör. John-Arne greppar micken och välkomnar oss alla högljudt till en kväll av sång och av att få bjuda på sig själv. Han säger att alla är välkomna. Att alla får vara med och att det enda man behöver göra är att lägga sitt namn och en låt på en lapp i en hink. Han trycker på en knapp på sin dator och orden “Poker Face as made famous by Lady Gaga” dyker upp på storbildsskärmen framför en rosa bakgrund. Rabalder uppstår. Personalen måste ingripa för att de-eskalera situationen. De ställer sig mellan finnarna som skriker och pekar och John-Arne som som sjunger och dansar provocerande.
Jag skulle iofs vilja imponera på ett av dom sällskapen som sitter i den långa delen av lokalen. Dom är ideal-människorna i det moderna samhället. Skattebetalare som har hobbies, tränar och arbetar med hjärnan. För 10+ år sedan så hade dom varit hipsters men den tiden har passerat och inga nya namn har kommit sen. Jag väljer att kalla dom inte-inte för mitt inre och ikväll är dom på L.A.-bar I Enskede-Årsta-Vantör och dricker öl.
När det är tolv minuter kvar av matchen blir skärmen svart. Det är i mitten av ett anfall och flera av finnarna ställer sig upp. Bestört! Bortryckta ur matchen och tillbaka på LA-Bar i Enskede-Årsta-Vantör. John-Arne greppar micken och välkomnar oss alla högljudt till en kväll av sång och av att få bjuda på sig själv. Han säger att alla är välkomna. Att alla får vara med och att det enda man behöver göra är att lägga sitt namn och en låt på en lapp i en hink. Han trycker på en knapp på sin dator och orden “Poker Face as made famous by Lady Gaga” dyker upp på storbildsskärmen framför en rosa bakgrund. Rabalder uppstår. Personalen måste ingripa för att de-eskalera situationen. De ställer sig mellan finnarna som skriker och pekar och John-Arne som som sjunger och dansar provocerande.
Lösningen blir att det finns en annan, mindre, tv på andra sidan lokalen och att finnarna får titta klart på matchen där. Dom får också en ny runda öl och ett par skålar nötter som plåster på såren. Den här lösningen nöjer finnarna men inte de sällskapen som sedan tidigare satt i den lugna delen av lokalen. För ett av dem betyder skrikande finnar att kvällen är över. De tar sina jackor och går hem. Det andra gänget, ideal-medborgarna, flyttar sina platser över till karaoke-avdelningen. En av kvinnorna lägger en lapp med sitt namn och en låt i hinken för tillblivande sångare.
Hon är en vit kvinna men har valt en låt av en svart amerikansk artist. Hon gör det bra. Hon sjunger faktiskt väldigt, väldigt bra och när låten är slut så får hon, till skillnad från John-Arne, faktiska applåder. Det är inget som stör John-Arne och han kör direkt en till. “Tiny Dancer” av Elton John den här gången och alla vi på den här sidan av rummet sjunger med. Jag beställer en till öl och lägger min lapp i hinken.
Hockeymatchen är slut och jag blir uppkallad på scenen. Det är inte en scen egentligen men det är det ordet John-Arne använder. Den låt jag valt är “It takes a fool to remain sane” av The Ark och jag sjunger den så bra att till och med de finländska hockeygänget trollbinds av mitt framförande. När jag tar den sista höga tonen får jag en stående ovation som jag ödmjukt bugar inför. Även fast det inte är för berömmelsen jag sjunger. Jag sjunger för min skull och för respekt till musiken. Jag sätter mig I min barstol igen och beställer en till öl. En av finnarna kommer fram och klappar mig på axeln. Säger att det är den bästa The Ark-tolkningen han någonsin hört. Han frågar mig om jag någonsin varit med i Idol. För att han tycker att han kanske känner igen mig.
Jag tackar för hans varma ord men tänker för mig själv att det är tråkigt att man ska behöva lägga en värdering i karaeoke. Positiv eller negativ. Jag frågar honom om han själv inte vill sjunga. Han får en rådnad över kinderna och skruvar lite på foten. Kom igen! Säger jag. Det är ingen press. Det ska bara vara roligt. Han tittar över på sina kompisar som står i en klunga en bit bort. Dom låtsats som att dom inte ser på vårt samtal. Den finske mannen säger “okej” till mig och går bort till John-Arne som sitter vid sin karaeoke-dator. Efter mitt makalösa framförande är rummet fortfarande lite i chock. Inte-inte-gänget sitter och tisslar för sig själva och John-Arne doom-scrollar i låtlistan efter en sång som han kan följa mig med. Han ser först skrämd ut när han ser att finnen kommit fram till honom men när han förstår att det är karaeoke han vill ha så slappnar han av. Finnen visk-skriker i hans öra vilket låt han vill köra. Det blir “You shook me all night long” av AC/DC och alla tycker det är fantastiskt. Sen sjunger John-Arne “Popular” av Danny, en från inte-inte-gänget kör “Changes” av 2pac, jag beställer en till öl och tar en fyra fernet, en av finnarna sjunger “Desperado” av Eagles.
Hon är en vit kvinna men har valt en låt av en svart amerikansk artist. Hon gör det bra. Hon sjunger faktiskt väldigt, väldigt bra och när låten är slut så får hon, till skillnad från John-Arne, faktiska applåder. Det är inget som stör John-Arne och han kör direkt en till. “Tiny Dancer” av Elton John den här gången och alla vi på den här sidan av rummet sjunger med. Jag beställer en till öl och lägger min lapp i hinken.
Hockeymatchen är slut och jag blir uppkallad på scenen. Det är inte en scen egentligen men det är det ordet John-Arne använder. Den låt jag valt är “It takes a fool to remain sane” av The Ark och jag sjunger den så bra att till och med de finländska hockeygänget trollbinds av mitt framförande. När jag tar den sista höga tonen får jag en stående ovation som jag ödmjukt bugar inför. Även fast det inte är för berömmelsen jag sjunger. Jag sjunger för min skull och för respekt till musiken. Jag sätter mig I min barstol igen och beställer en till öl. En av finnarna kommer fram och klappar mig på axeln. Säger att det är den bästa The Ark-tolkningen han någonsin hört. Han frågar mig om jag någonsin varit med i Idol. För att han tycker att han kanske känner igen mig.
Jag tackar för hans varma ord men tänker för mig själv att det är tråkigt att man ska behöva lägga en värdering i karaeoke. Positiv eller negativ. Jag frågar honom om han själv inte vill sjunga. Han får en rådnad över kinderna och skruvar lite på foten. Kom igen! Säger jag. Det är ingen press. Det ska bara vara roligt. Han tittar över på sina kompisar som står i en klunga en bit bort. Dom låtsats som att dom inte ser på vårt samtal. Den finske mannen säger “okej” till mig och går bort till John-Arne som sitter vid sin karaeoke-dator. Efter mitt makalösa framförande är rummet fortfarande lite i chock. Inte-inte-gänget sitter och tisslar för sig själva och John-Arne doom-scrollar i låtlistan efter en sång som han kan följa mig med. Han ser först skrämd ut när han ser att finnen kommit fram till honom men när han förstår att det är karaeoke han vill ha så slappnar han av. Finnen visk-skriker i hans öra vilket låt han vill köra. Det blir “You shook me all night long” av AC/DC och alla tycker det är fantastiskt. Sen sjunger John-Arne “Popular” av Danny, en från inte-inte-gänget kör “Changes” av 2pac, jag beställer en till öl och tar en fyra fernet, en av finnarna sjunger “Desperado” av Eagles.
Efter sex öl på mindre än en timme så går jag på toaletten för första gången. På vägen dit lägger jag en ny lapp i hinken. John-Arne och publiken gnuggar sina fingrar.
Det luktar nystädat inne på toaletten. Tyvärr så är det få saker som känns så äckliga som en nystädad toalett. Vad har hänt här innan? Varför har det precis städats härinne? Jag känner att jag måste spy och gör det lite. Jag träffar till det mesta i toalettskålen men lite hamnar på kanten och lite av det som hamnar på kanten kommer på mina byxor. Panik. Men det är mest nere vid där skon blir till byxa. Hade det varit vinter skulle det gå att spela av som snö-slask. Jag tar lite toalett-papper, blöter det i handfatet och torkar bort det färgaste. Jag blöter mitt ansikte i kallvatten och torkar av även det i toalettpapper. Små tussar av toalettpapper fastnar på skäggstubbet.
Mina ögon är lite röda men det finns inget jag kan göra. Blöter ner byx-ändarna med vatten igen och försöker torka dom under hand-tork-apparaten. Tork-apparaten är ju dock inte till för att torka byx-uppslagen på så jag måste stretcha rätt rejält för att det ska ha nån effekt. Den här lilla incidenten har också fått mig att glömma varför jag gick in på muggen från början och den posen jag står i nu trycker väldigt obekämt på blåsan. Jag kissar ner mig innan jag ens hinner märka att det börjar. Jag försöker dra ner byxorna men i den positionen som jag står i just nu så blir det att jag drar ner hela mig själv istället.
Jag faller ner på rygg. Jag lyckas få ur penis ur byxorna men jag kan inte sluta pissa. En rebellisk båge som jag inte vet vart jag ska rikta. Från andra sidan dörren hör jag hur den finske mannen på scen sjunger den sista låga tonen i “Desperado”. Jag tycker att det är en av de finaste låtarna som någonsin gjorts men jag kan inte börja gråta nu också. Måste ta mig samman. Jag kravlar upp mig från krogtoalettskolvet. Ser mig själv i spegelen. Ser ut som att jag har ramlar ner i en äckel-tunna där bara dom vidrigaste människorna har varit. Från andra sidan dörren hör jag mitt namn ropas upp av John-Arne i mikrofonen. Enorma applåder och piano-introt till “Don’t stop believing” av Journey.
Jag tar ett djupt antetag, rättar till frisyren och fixar kragen. Går ut igen. Enorma applåder möter mig men den beundran som fanns i deras ögon byts snabbt ut mot chock och äckel. Dom tittar på varandra för att se att dom ser samma sak som varandra. Jag känner antipatin mot mig öka men jag kan inte låta några haters knäcka min shine. Jag torkar av mungipan med handryggen och greppar micken.
“just a small town girl, livin in a l-“ Jag kaskadspyr. En projektil-spya som känns längre och tjockare än en lyktstolpe. Jag blir utledd av personalen innan jag får sjunga klart första versen. Jag säger till dom att jag har glömt min jacka därinne men dom säger att jag har min jacka på mig. Jag kollar ner och ser att jag har min jacka på mig.
Nästa dag när jag vaknar upp igen vet jag inte riktigt hur jag tog mig hem men så som kroppen känns måste jag ha ramlat ett par gånger. Allt som allt var det en bra upplevelse och jag skulle gärna gå tillbaka till LA-Bar i Enskede-Årsta-Vantör. Måste bara låta håret växa ut ett par centimeter och sluta halta igen.
Mina ögon är lite röda men det finns inget jag kan göra. Blöter ner byx-ändarna med vatten igen och försöker torka dom under hand-tork-apparaten. Tork-apparaten är ju dock inte till för att torka byx-uppslagen på så jag måste stretcha rätt rejält för att det ska ha nån effekt. Den här lilla incidenten har också fått mig att glömma varför jag gick in på muggen från början och den posen jag står i nu trycker väldigt obekämt på blåsan. Jag kissar ner mig innan jag ens hinner märka att det börjar. Jag försöker dra ner byxorna men i den positionen som jag står i just nu så blir det att jag drar ner hela mig själv istället.
Jag faller ner på rygg. Jag lyckas få ur penis ur byxorna men jag kan inte sluta pissa. En rebellisk båge som jag inte vet vart jag ska rikta. Från andra sidan dörren hör jag hur den finske mannen på scen sjunger den sista låga tonen i “Desperado”. Jag tycker att det är en av de finaste låtarna som någonsin gjorts men jag kan inte börja gråta nu också. Måste ta mig samman. Jag kravlar upp mig från krogtoalettskolvet. Ser mig själv i spegelen. Ser ut som att jag har ramlar ner i en äckel-tunna där bara dom vidrigaste människorna har varit. Från andra sidan dörren hör jag mitt namn ropas upp av John-Arne i mikrofonen. Enorma applåder och piano-introt till “Don’t stop believing” av Journey.
Jag tar ett djupt antetag, rättar till frisyren och fixar kragen. Går ut igen. Enorma applåder möter mig men den beundran som fanns i deras ögon byts snabbt ut mot chock och äckel. Dom tittar på varandra för att se att dom ser samma sak som varandra. Jag känner antipatin mot mig öka men jag kan inte låta några haters knäcka min shine. Jag torkar av mungipan med handryggen och greppar micken.
“just a small town girl, livin in a l-“ Jag kaskadspyr. En projektil-spya som känns längre och tjockare än en lyktstolpe. Jag blir utledd av personalen innan jag får sjunga klart första versen. Jag säger till dom att jag har glömt min jacka därinne men dom säger att jag har min jacka på mig. Jag kollar ner och ser att jag har min jacka på mig.
Nästa dag när jag vaknar upp igen vet jag inte riktigt hur jag tog mig hem men så som kroppen känns måste jag ha ramlat ett par gånger. Allt som allt var det en bra upplevelse och jag skulle gärna gå tillbaka till LA-Bar i Enskede-Årsta-Vantör. Måste bara låta håret växa ut ett par centimeter och sluta halta igen.
Reklam.
Guiden till hur DU Reparerar Dina
(Hur man reparerar solceller, en guide i 5 steg)
SOLCELLER
(Hur man reparerar solceller, en guide i 5 steg)
Tänk dig att ett stort träd har fallit ner över ditt hus tak och dina ny-inköpta solceller. Du står bredvid och kollar på när en lyftkran lyfter bort trädet från ditt tak.
Steg 1: Inspektera skadorna
Du klättrar upp på en stege för att se över skadorna. Cellerna är helt krossade. Din partner står nere på marken med armarna i kors och är sur.
Steg 2: Bråka med din partner om huruvida det var en bra investering
Din partner var emot att ni skulle skaffa egen elförsörjning. Han eller hon ville hellre åka till Lancarote eller något liknande för pengarna men du stod på dig. Nu får du äta upp dom orden. Det blir dålig stämning. Även andra oförätter du har gjort tas upp. När du går runt och släcker lamporna för kvällen är det kusligt tyst.
Steg 1: Inspektera skadorna
Du klättrar upp på en stege för att se över skadorna. Cellerna är helt krossade. Din partner står nere på marken med armarna i kors och är sur.
Steg 2: Bråka med din partner om huruvida det var en bra investering
Din partner var emot att ni skulle skaffa egen elförsörjning. Han eller hon ville hellre åka till Lancarote eller något liknande för pengarna men du stod på dig. Nu får du äta upp dom orden. Det blir dålig stämning. Även andra oförätter du har gjort tas upp. När du går runt och släcker lamporna för kvällen är det kusligt tyst.
Steg 3: Ring försäkringsbolaget
Du ringer Trygg Hansa med en oförlöst ilska i din mage. Efter att ha väntat i 20 minuter så kopplas du fram till en Fredrik. Du vill ha tillbaka alla dina pengar du lagt på investeringen men han bara skrattar tillbaka.
- Försäkring på solceller?! Trodde du att det aldrig skulle regna eller?
När du lägger på luren utan att ha vunnit så står din partner där igen med korslagda armar. Du behöver inte se på henne/honom för att veta vad hon tänker. Argt svarar du.
- Dom går säkert fortfarande att laga.
Utanför fönstret ser du att det har börjat regna. Du tar på dig din regnrock, drar upp huvan och går ut. Stegen står kvar och du går upp på den och inspekterar skadorna igen. Från dom stora sprickorna i solcellen så ser du att sipprar en vätska. När du tittar närmare på vätskan med ett förstoringsglas så ser du att vätskan är Kobolt.
Du ringer Trygg Hansa med en oförlöst ilska i din mage. Efter att ha väntat i 20 minuter så kopplas du fram till en Fredrik. Du vill ha tillbaka alla dina pengar du lagt på investeringen men han bara skrattar tillbaka.
- Försäkring på solceller?! Trodde du att det aldrig skulle regna eller?
När du lägger på luren utan att ha vunnit så står din partner där igen med korslagda armar. Du behöver inte se på henne/honom för att veta vad hon tänker. Argt svarar du.
- Dom går säkert fortfarande att laga.
Utanför fönstret ser du att det har börjat regna. Du tar på dig din regnrock, drar upp huvan och går ut. Stegen står kvar och du går upp på den och inspekterar skadorna igen. Från dom stora sprickorna i solcellen så ser du att sipprar en vätska. När du tittar närmare på vätskan med ett förstoringsglas så ser du att vätskan är Kobolt.
Steg 4: Åk till Kongo
Du sitter i en liten propellerbåt på Kongo-folden. I mitten av Afrikas djungel dit man bara kan ta sig med antingen pengar eller kniv; via infödingarna eller kinesiskt höghastighetståg.
Floden du förs fram på är ljumm, smutsig och fylld av liv. Bakom varje krök känns det som att det kan stå en kokande kittel med människolemmar eller en hop kinesiska business-men med Rolex-klocka och baby blue button down short sleeve shirts.
När du kommer fram till Kobolt-gruvan är den ännu mycket större än vad du kunnat föreställa dig och säkerheten är mer än vad du var beredd på. Du har en gammal Luger du köpte i Kinshasa, en morakniv och en påk. Dom har patrullerande barn med AK-47:or och ett elstaket som lyser upp och sprakar till när djungelns insekter råkar sätta sig på det.
Du ger dig ut i djungeln för att grunda din egen gruva. Du irrar dig till en plats vid foten av ett berg där du känner djupt inom dig: Här, här ska jag ha min gruva. Du hugger med en hacka i den hårda jorden under gassande sol och under stjärnklar himmel. Det tar mer än en månad att hitta vad du söker i jorden. Du ängnar dig åt byteshandel med lokalbefolkningen. Du lär dig prata deras språk.
En dag, du vet inte hur många senare, står du och slår med din hacka. Svettig och med en bandana gjord av en second hand-t-shirt runt huvudet. Du torkar av den svetten som ändå stannar på pannan och dricker en klunk ur en liten bambubägare. I den bruna gyttjan du har fäst dina fötter ser du då något blått som blänker.
Du plockar upp glimten, dammar av den. Kisar riktigt noga på den och ser att det är Kobolt! Överlycklig blir du. Du skriker högt på deras språk. Faller ner på knä i glädjetårar och lycka. Genom tårarna är det enda du kan se runt omkring dig: Kobolt.
På en tron gjord av bambu sitter du nu och idisslar en näve blad och ser på när lokalbefolkningen arbetar i din gruva. De hackar fram de blå guldet ur leran. Silar av det och lägger i stora kittlar där det sedan kokas ner, destilleras och fylls i oljetrummor. Dina ögon är röda och du är väldigt svettig. Du slänger in ett par till blad i munnen. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre.
Senare vid ditt hus hemma i Sverige. En stor och sliten lastbil med utlandsplåtar stannar vid uppfarten. Ur cockpit kliver du. Klädd i full Idi Amin-mundering. Du hoppar ner från översta trappsteget på bilen. Letar upp knappen som öppnar garage-dörren i en av dina fickor. Går in i garaget. Hämtar en hink. Går tillbaka till lastbilen. Klättrar upp på lastbilsbädden. Den är fylld av oljetrummor. Du öppnar en utav dom med en van rörelse. Den är fylld med flytande kobolt. Du fyller din hink.
Steg 4: Applicera kobolten
Du klättrar upp på stegen dit den trasiga solpanelen är. Sedan häller du, försiktigt, ner kobolten i sprickorna där solcellen är sprucken. Du ser snart att, som genom magi, så syr sprickorna ihop sig själva igen. Som ett sår som läker utan ärr eller som att dra upp en drag kedja.
Du står där på stegen och börjar känna den svenska snälla solen speglar över ditt ansikte, och du hör hur solceller börjar generera kraft igen.
Du njuter av det här ögonblicket men när det är passerat lägger du märke till att den största delen av taket inte har solceller.
Steg 5: Köp fler solceller
Du får blicken som en afrikansk war-lord.
Du sitter i en liten propellerbåt på Kongo-folden. I mitten av Afrikas djungel dit man bara kan ta sig med antingen pengar eller kniv; via infödingarna eller kinesiskt höghastighetståg.
Floden du förs fram på är ljumm, smutsig och fylld av liv. Bakom varje krök känns det som att det kan stå en kokande kittel med människolemmar eller en hop kinesiska business-men med Rolex-klocka och baby blue button down short sleeve shirts.
När du kommer fram till Kobolt-gruvan är den ännu mycket större än vad du kunnat föreställa dig och säkerheten är mer än vad du var beredd på. Du har en gammal Luger du köpte i Kinshasa, en morakniv och en påk. Dom har patrullerande barn med AK-47:or och ett elstaket som lyser upp och sprakar till när djungelns insekter råkar sätta sig på det.
Du ger dig ut i djungeln för att grunda din egen gruva. Du irrar dig till en plats vid foten av ett berg där du känner djupt inom dig: Här, här ska jag ha min gruva. Du hugger med en hacka i den hårda jorden under gassande sol och under stjärnklar himmel. Det tar mer än en månad att hitta vad du söker i jorden. Du ängnar dig åt byteshandel med lokalbefolkningen. Du lär dig prata deras språk.
En dag, du vet inte hur många senare, står du och slår med din hacka. Svettig och med en bandana gjord av en second hand-t-shirt runt huvudet. Du torkar av den svetten som ändå stannar på pannan och dricker en klunk ur en liten bambubägare. I den bruna gyttjan du har fäst dina fötter ser du då något blått som blänker.
Du plockar upp glimten, dammar av den. Kisar riktigt noga på den och ser att det är Kobolt! Överlycklig blir du. Du skriker högt på deras språk. Faller ner på knä i glädjetårar och lycka. Genom tårarna är det enda du kan se runt omkring dig: Kobolt.
På en tron gjord av bambu sitter du nu och idisslar en näve blad och ser på när lokalbefolkningen arbetar i din gruva. De hackar fram de blå guldet ur leran. Silar av det och lägger i stora kittlar där det sedan kokas ner, destilleras och fylls i oljetrummor. Dina ögon är röda och du är väldigt svettig. Du slänger in ett par till blad i munnen. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre.
Senare vid ditt hus hemma i Sverige. En stor och sliten lastbil med utlandsplåtar stannar vid uppfarten. Ur cockpit kliver du. Klädd i full Idi Amin-mundering. Du hoppar ner från översta trappsteget på bilen. Letar upp knappen som öppnar garage-dörren i en av dina fickor. Går in i garaget. Hämtar en hink. Går tillbaka till lastbilen. Klättrar upp på lastbilsbädden. Den är fylld av oljetrummor. Du öppnar en utav dom med en van rörelse. Den är fylld med flytande kobolt. Du fyller din hink.
Steg 4: Applicera kobolten
Du klättrar upp på stegen dit den trasiga solpanelen är. Sedan häller du, försiktigt, ner kobolten i sprickorna där solcellen är sprucken. Du ser snart att, som genom magi, så syr sprickorna ihop sig själva igen. Som ett sår som läker utan ärr eller som att dra upp en drag kedja.
Du står där på stegen och börjar känna den svenska snälla solen speglar över ditt ansikte, och du hör hur solceller börjar generera kraft igen.
Du njuter av det här ögonblicket men när det är passerat lägger du märke till att den största delen av taket inte har solceller.
Steg 5: Köp fler solceller
Du får blicken som en afrikansk war-lord.
Pyramidalt.se