LA-Bar i Enskede-Årsta-Vantör är en kvarterskrog av det nyklassiska slaget. Dom har hamburgare, lädersäten, karaeoke-kvällar och återkommande problem med utskänknings-tillståndet. Den typen av ställe där det är mer folk på tisdag än på en fredag och golvet ser ut som en simhall.

Dom flesta som besöker LA-bar gör det för att dom bor i närheten. Men jag är inte som dom flesta. Jag har åkt båda tunnel- och tvär-bana för att ta mig dit. Jag har löst SL-biljett och bytt i Gullmars. Bara för att ensam gå på LA-bar och deras fredags-karaeoke.

På LA-bar i Enskede-Årsta-Vantör har dom dubbel-skjut-dörrar. Som i en western-saloon fast att dörrarna går hela vägen till golvet (dom vill hålla snön ute). Jag kliver fram till baren och beställer en öl. Bartenderen registrerar mitt ansikte och sen låter han mig betala. Jag sätter mig vid en stol i baren och försöker ta in rummet. Om den här lokalen är en bokstav så är den ett L och jag sitter mitt i kröken.

Till vänster om mig, en avlång halvtomt matsal där två mindre sällskap sitter och språkar under stilla former. Till höger: en lounge-avdelning där ett gäng finska stammisar kollar på en hockeymatch på storbilds-tvn. Det är precis i början av sista perioden och ställningen är lika. Från ett föråd bredvid toaletten kommer en askgrå man med tunna armar och en tight t-shirt över sin bukfetman. På huvudet har han en hatt i glittrande färger och ett par solglasögon som han måste titta över glaset på hela tiden för att se vad han gör för nåt. Han bär ljudutrustning som han ställer upp bredvid tv:n. När han går förbi storbildstv:n så anti-gungar tittarna med i hans takt. Dom gör sitt bästa för att se så lite av honom som möjligt.

Jag dricker upp min öl, och tar upp min telefon ur fickan. Jag loggar in på min bank-app och för över 500kr till kontot som är kopplat till kortet. Klockan är nu 20:13 och karaeoken ska börja om 17 minuter. Jag beställer en till öl. Jag skäms inte för att gå ut och dricka ensam. Om jag skäms så är det inte ikväll jag gör det utan tidigast imorgon. Jag intalar det här för mig själv men jag har också lagt märke till att jag brukar dricksa mer när jag dricker ensam än när jag är i sällskap. Vilket är konstigt egentligen, för jag har ju ingen att imponera på. Annat än personalen. Personalen som till ena hälften består av invandrare med trötta ögon och infödingar med fillers och tattueringar.

Jag skulle iofs vilja imponera på ett av dom sällskapen som sitter i den långa delen av lokalen. Dom är ideal-människorna i det moderna samhället. Skattebetalare som har hobbies, tränar och arbetar med hjärnan. För 10+ år sedan så hade dom varit hipsters men den tiden har passerat och inga nya namn har kommit sen. Jag väljer att kalla dom inte, inte för mitt inre och ikväll är dom på L.A.-bar I Enskede-Årsta-Vantör och dricker öl.

När det är tolv minuter kvar av matchen blir skärmen svart. Det är i mitten av ett anfall och flera av finnarna ställer sig upp. Bestört! Bortryckta ur matchen och tillbaka på LA-Bar i Enskede-Årsta-Vantör. John-Arne greppar micken och välkomnar oss alla högljudt till kväll av sång och av att få bjuda på sig själv. Han säger att alla är välkomna. Att alla får vara med och att det enda man behöver göra är att lägga sitt namn och en låt på en lapp i en hink. Han trycker på en knapp på sin dator och orden “Poker Face as made famous by Lady Gaga” dyker upp på storbildsskärmen framför en rosa bakgrund. Rabalder uppstår. Personalen måste ingripa för att de-eskalera situationen. De ställer sig mellan finnarna som skriker och pekar och John-Arne som som sjunger och dansar provocerande.

Lösningen blir att det finns en annan, mindre, tv på andra sidan lokalen och att finnarna får titta klart på matchen där. Dom får också en ny runda öl och ett par skålar nötter som plåster på såren. Den här lösningen nöjer finnarna men inte de sällskapen som sedan tidigare satt i den lugna delen av lokalen. För ett av dem betyder skrikande finnar att kvällen är över. De tar sina jackor och går hem. Det andra gänget, ideal-medborgarna, flyttar sina platser över till karaoke-avdelningen. En av kvinnorna lägger en lapp med sitt namn och en låt i hinken för tillblivande sångare.

Hon är en vit kvinna men har valt en låt av en svart amerikansk artist. Hon gör det bra. Hon sjunger faktiskt väldigt, väldigt bra och när låten är slut så får hon, till skillnad från John-Arne, faktiska applåder. Det är inget som stör John-Arne och han kör direkt en till. “Tiny Dancer” av Elton John den här gången och alla vi på den här sidan av rummet sjunger med. Jag beställer en till öl och lägger min lapp i hinken.

Hockeymatchen är slut och jag blir uppkallad på scenen. Det är inte en scen egentligen men det är det ordet John-Arne använder. Den låt jag valt är “It takes a fool to remain sane” av The Ark och jag sjunger den så bra att till och med de finländska hockeygänget trollbinds av mitt framförande. När jag tar den sista höga tonen får jag en stående ovation som jag ödmjukt bugar inför. Även fast det inte är för berömmelsen jag sjunger. Jag sjunger för min skull och för respekt till musiken. Jag sätter mig I min barstol igen och beställer en till öl. En av finnarna kommer fram och klappar mig på axeln. Säger att det är den bästa The Ark-tolkningen han någonsin hört. Han frågar mig om jag någonsin varit med i Idol. För att han tycker att han kanske känner igen mig.

Jag tackar för hans varma ord men tänker för mig själv att det är tråkigt att man ska behöva lägga en värdering i karaeoke. Positiv eller negativ. Jag frågar honom om han själv inte vill sjunga. Han får en rådnad över kinderna och skruvar lite på foten. Kom igen! Säger jag. Det är ingen press. Det ska bara vara roligt. Han tittar över på sina kompisar som står i en klunga en bit bort. Dom låtsats som att dom inte ser på vårt samtal. Den finske mannen och säger “okej” till mig och går bort till John-Arne som sitter vid sin karaeoke-dator. Efter mitt makalösa framförande är rummet fortfarande lite I chock. Inte-inte-gänget sitter och tisslar för sig själva och John-Arne doom-scrollar I låtlistan efter en sång som han kan följa mig med. Han ser först skrämd ut när han ser att finnen kommit fram till honom men när han förstår att det är karaeoke han vill ha så slappnar han av. Finnen visk-skriker I hans öra vilket låt han vill köra. Det blir “You shook me all night long” av AC/DC och alla tycker det är fantastiskt. Sen sjunger John-Arne “Popular” av Danny, en från inte-inte-gänget kör “Changes” av 2pac, jag beställer en till öl och tar en fyra fernet, en av finnarna sjunger “Desperado” av Eagles.

Efter sex öl på mindre än en timme så går jag på toaletten för första gången. På vägen dit lägger jag en ny lapp i hinken. John-Arne och publiken gnuggar sina fingrar. Det luktar nystädat inne på toaletten. Tyvärr så är det få saker som känns så äckliga som en nystädad toalett. Vad har hänt här innan? Varför har det precis städats härinne? Jag känner att jag måste spy och gör det lite. Jag träffar till det mesta i toalettskålen men lite hamnar på kanten och lite av det som hamnar på kanten kommer på mina byxor. Panik. Men det är mest nere vid där skon blir till byxa. Hade det varit vinter skulle det gå att spela av som snö-slask. Jag tar lite toalett-papper, blöter det I handfatet och torkar bort det färgaste. Jag blöter mitt ansikte i kallvatten och torkar av även det i toalettpapper. Små tussar av toalettpapper fastnar på skäggstubbet.

Mina ögon är lite röda men det finns inget jag kan göra. Blöter ner byx-ändarna med vatten igen och försöker torka dom under hand-tork-apparaten. Tork-apparaten är ju dock inte till för att torka byx-uppslagen så jag måste stretcha rätt rejält för att det ska ha nån effekt. Den här lilla incidenten har också fått mig att glömma varför jag gick in på muggen från början och den posen jag står i nu trycker väldigt obekämt på blåsan. Jag kissar ner mig själv innan jag hinner märka att det börjar. Jag försöker dra ner byxorna men i den positionen som jag står i just nu så blir det att jag drar ner hela mig själv istället.

Jag faller ner på rygg. Jag lyckas få ut penis ur byxorna men jag kan inte sluta pissa. En rebellisk båge som jag inte vet vart jag ska rikta. Från andra sidan dörren hör jag hur den finske mannen på scen sjunger den sista låga tonen i “Desperado”. Jag tycker att det är en av de finaste låtarna som någonsin gjorts men jag kan inte börja gråta nu också. Måste ta mig samman. Jag kravlar mig upp. Ser mig själv i spegelen. Jag ser ut som att jag har ramlar ner i en äckel-tunna. Jag hör mitt namn roppas upp av John-Arne I mikrofonen. Enorma applåder och piano-introt till “Don’t stop believing” av Journey.

Jag tar ett djupt antetag, rättar till frisyren och kragen och går ut igen. Enorma applåder möter mig men den beundran som fanns i deras ögon byts snabbt ut mot chock och äckel. Dom tittar på varandra för att se att dom ser samma sak som varandra. Jag känner antipatin mot mig öka men jag kan inte låta några haters knäcka min shine. Jag torkar av mungipan med handryggen och greppar micken.

“just a small town girl, livin in a l-“ Jag kaskadspyr. En projektil-spya som känns längre och tjockare än en lyktstolpe. Jag blir utledd av personalen innan jag får sjunga klart låten. Jag säger till dom att jag har glömt min jacka därinne men dom säger att jag har på mig min jacka. Jag kollar ner och ser att jag har min jacka på mig.

Jag går bort till Hjälmaren, baren som ligger 650 meter bort. Jag ser ut som en bebis som tappas ur famnen. En astronaut som inte fattar hur snart han kommer träffa marken.


https://en.wikipedia.org/wiki/Enskede-%C3%85rsta-Vant%C3%B6r

När jag vaknar upp vet jag inte hur jag har kommit hem. I kroppen känns det som att jag måste ha gått för jag är helt slut. Jag häller upp ett glas vitt vin för att sprida ut bakfyllan över framtiden och ställer mig framför spegelen för att se om jag ramlat något på vägen hem.

L.A.-Bar I Enskede-Årsta-Vantör får 4/5 i betyg. Rekommenderas till de flesta och jag kommer besöka igen så skammen har lagt sig och håret växt ut lite.

Tänk dig att ett stort träd har fallit ner över ditt hus tak och dina ny-inköpta solceller. Du står bredvid och kollar på när en lyftkran lyfter bort trädet från ditt tak.

Steg 1: Inspektera skadorna
Du klättrar upp på en stege för att se över skadorna. Cellerna är helt krossade. Din partner står nere på marken med armarna i kors och är sur.

Steg 2: Bråka med din partner om huruvida det var en bra investering
Din partner var emot att ni skulle skaffa egen elförsörjning. Han eller hon ville hellre åka till Lancarote eller något liknande för pengarna men du stod på dig. Nu får du äta upp dom orden. Det blir dålig stämning. Även andra oförätter du har gjort tas upp. När du går runt och släcker lamporna för kvällen är det kusligt tyst.

Steg 3: Ring försäkringsbolaget
Du ringer Trygg Hansa med en oförlöst ilska i din mage. Efter att ha väntat i 20 minuter så kopplas du fram till en Fredrik. Du vill ha tillbaka alla dina pengar du lagt på investeringen men han bara skrattar tillbaka.
- Försäkring på solceller?! Trodde du att det aldrig skulle regna eller?
När du lägger på luren utan att ha vunnit så står din partner där igen med korslagda armar. Du behöver inte se på henne/honom för att veta vad hon tänker. Argt svarar du.
- Dom går säkert fortfarande att laga.

Utanför fönstret ser du att det har börjat regna. Du tar på dig din regnrock, drar upp huvan och går ut. Stegen står kvar och du går upp på den och inspekterar skadorna igen. Från dom stora sprickorna i solcellen så ser du att sipprar en vätska. När du tittar närmare på vätskan med ett förstoringsglas så ser du att vätskan är Kobolt.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/File:In_Darkest_Africa_ascending_Aruwimi_River.jpg

Steg 4: Åk till Kongo
Du sitter i en liten propellerbåt på Kongo-folden. I mitten av Afrikas djungel dit man bara kan ta sig med antingen pengar eller kniv; via infödingarna eller kinesiskt höghastighetståg.

Floden du förs fram på är ljumm, smutsig och fylld av liv. Bakom varje krök känns det som att det kan stå en kokande kittel med människolemmar eller en hop kinesiska business-men med Rolex-klocka och baby blue button down short sleeve shirts.

När du kommer fram till Kobolt-gruvan är den ännu mycket större än vad du kunnat föreställa dig och säkerheten är mer än vad du var beredd på. Du har en gammal Luger du köpte i Kinshasa, en morakniv och en påk. Dom har patrullerande barn med AK-47:or och ett elstaket som lyser upp och sprakar till när djungelns insekter råkar sätta sig på det.

Du ger dig ut i djungeln för att grunda din egen gruva. Du irrar dig till en plats vid foten av ett berg där du känner djupt inom dig: Här, här ska jag ha min gruva. Du hugger med en hacka i den hårda jorden under gassande sol och under stjärnklar himmel. Det tar mer än en månad att hitta vad du söker i jorden. Du ängnar dig åt byteshandel med lokalbefolkningen. Du lär dig prata deras språk.

En dag, du vet inte hur många senare, står du och slår med din hacka. Svettig och med en bandana gjord av en second hand-t-shirt runt huvudet. Du torkar av den svetten som ändå stannar på pannan och dricker en klunk ur en liten bambubägare. I den bruna gyttjan du har fäst dina fötter ser du då något blått som blänker.

Du plockar upp glimten, dammar av den. Kisar riktigt noga på den och ser att det är Kobolt! Överlycklig blir du. Du skriker högt på deras språk. Faller ner på knä i glädjetårar och lycka. Genom tårarna är det enda du kan se runt omkring dig: Kobolt.

På en tron gjord av bambu sitter du nu och idisslar en näve blad och ser på när lokalbefolkningen arbetar i din gruva. De hackar fram de blå guldet ur leran. Silar av det och lägger i stora kittlar där det sedan kokas ner, destilleras och fylls i oljetrummor. Dina ögon är röda och du är väldigt svettig. Du slänger in ett par till blad i munnen. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre. Dina pupiler vidgas och ljuden från djungeln blir högre.

Senare vid ditt hus hemma i Sverige. En stor och sliten lastbil med utlandsplåtar stannar vid uppfarten. Ur cockpit kliver du. Klädd i full Idi Amin-mundering. Du hoppar ner från översta trappsteget på bilen. Letar upp knappen som öppnar garage-dörren i en av dina fickor. Går in i garaget. Hämtar en hink. Går tillbaka till lastbilen. Klättrar upp på lastbilsbädden. Den är fylld av oljetrummor. Du öppnar en utav dom med en van rörelse. Den är fylld med flytande kobolt. Du fyller din hink.

Steg 4: Applicera kobolten
Du klättrar upp på stegen dit den trasiga solpanelen är. Sedan häller du, försiktigt, ner kobolten i sprickorna där solcellen är sprucken. Du ser snart att, som genom magi, så syr sprickorna ihop sig själva igen. Som ett sår som läker utan ärr eller som att dra upp en drag kedja.

Du står där på stegen och börjar känna den svenska snälla solen speglar över ditt ansikte, och du hör hur solceller börjar generera kraft igen.

Du njuter av det här ögonblicket men när det är passerat lägger du märke till att den största delen av taket inte har solceller.

Steg 5: Köp fler solceller
Du får blicken som en afrikansk war-lord.

Jag var hundvakt för ett par veckor sedan. Hundvakt åt lilla blandrasen Ester. Det var rätt kul och ganska enkelt. Den största skillnaden mellan att var hundvakt och att inte vara hundvakt består nämligen i hur många promenader man tar i närområdet per dag. Jag är inte rädd för att använda fötterna och tycker också om området där jag bor. Det borde därför bara vara en positiv förändring i att vara hundvakt. Mer av två saker jag gillar! Plus en hund! Men jag märkte redan under den tredje dagen att våra små promenader hade fallit in i ett förutsägbart mönster.

Vi gick ut och till vänster från porten. Gick dom två hundra metrarna på trottoaren till vi kom till grusgången genom skogen. Hade jag tur så bajsade hon redan här. Här fanns det en soptunna och jag kunde slänga skiten i direkt.

Det var just närheten till soptunnor som kännetecknade rundan vi utvecklade. Jag ville inte återupprepa misstaget jag gjorde den andra dagen när hon sket efter att vi nyss gått förbi en soptunna. Den var tillräckligt nära för att jag skulle kunna se den men för långt bort för att vända tillbaka tyckte jag. Det borde komma en till ganska snart tänkte jag. Det gjorde dock inte det och jag fick bära den lilla påsen som en krycka ända tills den svalnat.

Det tillhör historien att när jag var hundvakt så låg det fortfarande snö över Stockholm. När det är vinter så blir hundbajset äckligare tycker jag. Värmen och lukten blir så mycket mer märkbar och bajset blir, efter mig och hunden, det mest levande i omgivningen.

Vanligtvis så har jag hörlurar och podcast när jag är ute och går men jag tyckte det kändes dissigt mot hunden. Hon behövde ju dras med mig minst lika mycket som jag med henne. Plus att den gången som jag försökte gå med hörlurar så skällde Ester på en annan hund och det kändes så trash:igt att pausa podden för att säga åt henne att sluta.

Det blev istället så att jag började försöka prata med henne. Det här är första gången jag tog hand om ett djur i mer än några minuter och jag hade inte trott att jag skulle prata med henne så mycket som jag gjorde. Jag tycker att det är lite crazy att säga fullständiga meningar till ett djur men jag har insett att det är insane att sätta på ett koppel under tystnad.

Det blev ju dock inte så långa utläggningar eller invecklade monologer jag sa till henne. Korta påståenden och frågor bara. Så mellan detta ensidiga samtal och den förutsägbara vägen blev jag tvungen att fokusera mina tankar på antingen mina egna tankar eller på detaljerna i omgivningen.

Det mesta är svårt att lägga märke till ens när man försöker. De flesta husen är som barr i en granskog. Svårt att beskriva som annat än att dom passar in. Står där som en självklarhet, bekräftade av varandra.

Det finns dock andra hus. Sådana som man vaknar till när man ser och som man inte vill sluta titta på: Ståtliga tre-plans-villor i nationalromantisk stil med vikinga-feeling, nybyggda hus med elektriska staket och underjordsgarage med egna ventilationssystem, och fallfärdiga ruckel med fördragna gardiner. Dom husen ser ger en vibbar av att det är något mer som pågår därinne. Det är ett sådant hus jag vill berätta om för dig.

I mitt huvud kallade jag det för "Lilla mumindalen". Inte för att jag trodde att det var bukfeta, finlandssvenska troll som bodde där. Utan för att huset hade ett stort och brett cylindriskt torn med en skorsten i mitten. Första gången jag såg det trodde jag att det var hela huset men efter att jag hade gått förbi ett par gånger till förstod jag att det var en tillbyggnad på ett mycket mindre hus av en mer traditionell, kvadratisk arkitektur.

Det här huset fascinerade mig. Vem bygger till en stor cylinder till sin villa? Varför bygger man en utbyggnad som är större än själva huset det byggs till på? Hur har de fått bygglov för att göra den här tillbyggnaden. Vad som också intresserade mig var två saker. Dels, husets färg. Ljusrosa (nästan som bakgrunden det här står skrivet på) i ett kvarter där de andra hus går i jordiga toner och alla bilar är svarta eller grå. Det andra som jag la märke till under de första dagarna vi gick förbi var att uppfarten var oskottad och att inga fotsteg led från dörren. Det enda tecknet på liv från insidan av huset var på kvällarna. Då ett svagt ljus kom från fönsterna på cylinderns översta våning och en tunn strimma av rök steg från skorstenen. Tunn inte för att elden verkade svag utan för att det såg ut som att hela huset höll andan.

Det blev så pass att jag även funderade på huset när jag kom hem och att jag. Det blev som en lek för mig att fantisera om vem som kunde tänkas bo i det besynnerliga huset. Ren logiskt så borde det vara så borde det vara en rik och ensam människa som bor där. Rik för att ha råd och ensam för att på flera dagar inte behövt ha lämnat någon gång. Inte omöjligt alltså att det var Sveriges Howard Hughes som bodde där - En mediamogul som på ålderns höst blivit till en enstöring med långt skägg och bacillskräck som samlar sina nagelavklippningar i en glasburk och äter skink-mackor på kvällen.

Min psykolog skulle kanske ha tyckt att det hade varit bättre om jag, istället för att fantisera fritt om en påhittad person, tillät mig själv att möta dom tankar och känslor som jag annars stänger ute. Att jag skulle ha tagit den inbjudan till reflektion som hundpromenaderna bjöd in till. Mött minnena som jag annars stänger ute med eviga distraktioner. Mött känslorna som jag annars skärmar av med podd-lyssnande, scrollande och youtube. Det är något som vi ofta pratat om. Att jag försöker ha det så högt i huvudet som möjligt som en försvarsmekanism och till viss del är det kanske sant och till viss del så kom faktiskt minnen tillbaka av saker, platser och människor jag inte tänkt på på länge. Människor som jag har spenderat hundratals och ibland tusentals timmar tillsammans med men som om jag såg dem nu så skulle jag undvika dem som om de vore ett ansvar.

På natten låg jag och tänkte. Fick svårt att sova. Jag har det ibland och vet inte alltid hur man ska lösa det. Det enda jag vet är att det inte hjälper att bara ligga kvar och stirra upp i taket. Så jag klev upp igen. Satte mig vid datorn och gick in på GoogleMaps. Zoomade mig in på den del där Lilla mumindalen ligger. Jag kopierar namnet på gatan och numret på brevlådan, Valtmästarvägen 16, och klistar in det i Ratsit.se. Där står det att det bor en person på den adressen: Karl-Göran Cederhök. En 58 år gammal man med tre bolags-engagemang och en fem år gammal BMW. Han är verkställande direktör i ett av bolagen och sitter i styrelsen i de två andra. När jag söker vidare på dem dyker ingen ytterligare information upp.

Jag söker på hans namn i Flashbacks forum. Han dyker upp i en tråd om alla som blivit dömde för mord i Sverige.

Det är kallt, mörkt och stilla på natten den här tiden av året. Ingen annan är ute och det enda som hörs är snön under fötterna och att min puls ökar. Vi går den rakaste vägen mot Lilla mumindalen. Jag vet inte varför egentligen. Mycket borde ju inte ha ändrats bara för att jag nu vet att han som äger huset är en mördare men så gör vi. Jag låter inte ens hunden stanna för att kissa, även fast jag märker att hon vill, förens vi kommit så nära att jag ser rökpelaren som stiger upp från Lilla mumindalen. Den är mycket starkare än alla dom andra kvällarna tillsammans. Som att huset först nu andas ut.

Hon kissar klart och vi går vidare. Långsamt nu för att kunna få så lång tid som möjligt att observera utan att vi tvärt stannar framför mördarens hus och stirrar. Vi viker in på Valtmästarvägen. Direkt när vi rundar hörnet ser jag att det går hjulspår från vägen upp på Lilla mumindalens garageuppfart. Jag får hjärtat i halsgropen. Jag går två steg snabbare än lugnet jag vill vara i. Jag samlar mig. Låtsas kolla på grannhuset på andra sidan gatan och på hunden. Som att jag egentligen inte kollar på något alls: Jag är bara ute och går mitt i natten med min hund. Inget konstigt alls. Jag sneglar åt sidan på Lilla mumindalen. Det är tänt på bottenvåningen.

Tankarna som går igenom mitt huvud nu är, för en utomstående kanske överdrivna. Meningen ”Det är tänt på nedervåningen i Lilla Mumindalen” beger nog inte tanken åt spänning för de flesta men som jag har beskrivit det hittills så kanske du förstår mig lite hur jag kände då. Vi fortsatte rundan. Svängde vänster när vi kom till slutet av Valtmästarvägen. Det är den vägen som är rakaste vägen hem men jag ville inte hem än. Jag behövde får veta mera.

Vi stannade vid tomtgränserna. Det som är ryggen för tomterna på den gatan som lilla mumindalen ligger på. Där Valtmästarvägen blir till Sågverksgatan. Vi stod vid staketet och kollade bort mot Lilla mumindalen. Det ligger två hus bort i en lätt uppförsbacke. Staketen mellan husen är inte mycket mer än en meter höga.

Jag binder fast kopplet i en stolpe vid trottoaren. Klappar Ester på huvudet, säger åt henne att jag strax kommer tillbaka och sen kastar jag mig över det första staketet. Det går lätt efter alla mina år inom gymnastiken. Inne på tomten håller jag mig till kanten. Jag vet inte om något av de här husen har rörelseaktiverade lampor, antagligen inte med så många rådjur som finns i området men, jag vill inte ta den risken. Spänningen och ångesten som jag kände bubbla innan har nu försvunnit till ett konkret fokus på uppgiften.

Jag tar det lugnt och försiktigt. Pulsar genom snö och mörker. Jag är inte rädd för att bli sedd. Alla grannar har släckt och gått å lagt sig men ett ljud kan man höra i sömnen. Ljudlöst tar jag mig över båda staketen och står nu och tittar upp på Lilla mumindalen från dess trädgård. Förut har jag tyckt att huset ser ganska mysigt ut men nu ser jag att det är en borg. Hård och kallt, byggd för försvar. Till och med på bottenvåningen sitter fönsterna nästan två meter över marken.

Jag drar upp mössan över öronen och smyger fram till fasaden. Trycker örat mot trät för att höra om något ljud läcker igenom. Det kan vara att jag föreställer mig men jag tycker att det låter som att Sexual Healing av Marvin Gay. Jag ställer mig på tå vid ett fönster och kikar in. Det är precis så att jag kan se in. På andra sidan fönstret är ett stort rum som täcker hela våningsplanet. Längs med väggarna står bokhyllor med läderböcker, på golvet är det pälsmattor. Det är ett gryt för en man som är uppväxt på Playboy Magazine. Det finns ett barskåp och en jordglob. Fåtöljer och skrivbord. I mitten av rummet, som enda avdelare av taket står en kakelugn.

Jag lägger först inte märke till människorna i rummet förens han står där i mitten av det. Från en fåtölj som för mig var gömd: Karl-Göran Cederhök, en fetlagd man i sextioårsåldern med tunnande, blecksvart hår och axlarna bakåt. Iklädd i en morgonrock utan skärp ser han otroligt nyknullad ut. Penisen är slak och den blänker. Han struttar över till kakelugnen och tänder där en cigarr som legat och slocknat. Han talar. Jag kan inte se vem han talar med. Inte från det här fönstret.

Från fönstret bredvid ser jag att den han talar med är yngre kvinna. Hon har vackra ben men jag kan inte se hennes kropp, kakelugnen är i vägen. Baserat på hur hon rör på sina ben ser det ut som att hon fnittrar. Karl-Göran blir arg. Han kastar ett glas i väggen. Det spricker i tusen bitar och hon sätter sig upp i divanen. Rädd. Jag ser hennes ansikte och det påminner om nåt. Det är Jessica H.! Hon springer upp ur divanen, mot dörren men Karl-Göran greppar tag i hennes överarm som hydralikpress. Jag och Jessica H. gick i samma mellan- och högstadieklass.

Karl-Göran börjar slå och han slår och slår och slår och slår. Hennes ansikte blir till mos mot björnfälls-mattan. Det är en hemsk scen. Han är som i hypnos tills att Ester skäller. Som ett piskrapp dras han ur våldet tillbaka till Lilla mumindalen. Han stirrar upp mot fönstret där jag stod men jag gick ju därifrån direkt när jag såg att det var Jessika H., henne vill jag ju inte ens springa på ens om livet hängde på det.

Jag har blivit fet, igen. Jag brukar ofta bli det vid denhär tiden på året. Inte på grund av julen. Tyvärr. Jag blir fläskig redan före första luckan i chokladkalenderen hunnits öppnas och det är kanske egentligen inget fel med att vara fet egentligen men, det känns (ironiskt nog), inte så bra i maggen.

Hela poängen med Jul är ju att man ska bli fet. Visst att man ska fira Jesu födelse osv men Julen handlar ju framförallt för att högtidhålla vintersolståndet, dvs dagen då dagen blir längre igen. Dagen då vi börjar gå mot ljusare tider igen. Dagen då man kan få då unna sig att nalla lite från frådet man byggt upp inför vintern, en utdelning av överskottet, såattsäga. Några få dagar i vinter-mörker-natten då man får tillfälle att moffa i sig så pass tillräckligt mycket med sött, snask och slabb för att bli tillräckligt rund å go' för å klara sig tills påsk.

Det jag menar är att: man kan ju inte vara fet redan när julen börjar! Det är ju som att vara oplanerat gravid innan midsommar! Men de senaste flera åren har jag märkt att, redan i början av december, så guppar mitt flebb som ett fiskeflöte när jag går nedför trappor. Det är ju inte en rolig känsla, att stå i en shopping-galleria å leta julklappar och känna basgången från "Feliz Navidad" av José Feliciano dallra genom bilringarna.

Det här kanske inte är en så jättefarlig grej egentligen men jag tror inte att jag är den enda som göder upp sig själv innan doppardagen, För vad kan man annars göra när solens dag knappt ens når upp i rockärmen till natten? Än att ligga med kroppen på en plan och mjuk yta medelst man ser på en annan plan yta som visar något man sett tidigare. Samtidigt som man proppar i munnen med nachos och folköl?

Det är ju ganska tråkigt med Sverige i november, men gud vad mycket tråkigare med en framtid där alla ser ut som skägglösa jultomtar på julen. Och det är den andra anledningen till att fetma innan Lucia är en skam: att det förstör julens funktion som annat än bara tradition. Varför ska du bli tjock om du redan är tjock? Varför ska du få saker om du redan har saker osv?

Antar kanske annars bara att jag börjat bli tillräckligt åldrad för att fatta varför vissa gubbar klagar på att julmust börjar säljas för tidigt.